Ursprungsland:
Alaskan malamute härstammar från nordvästra delen av Alaska, där eskimåer av stammen Malamuter (Mahlemiuter) använde rasen som drag-, klövje- och jakthund. Rasen erkändes av amerikanska kennelklubben 1935 (AKC). År 1975 registrerades den första malamuten i Sverige.
Allmänt Utseende:
Alaskan malamute, en av de äldsta slädhundarna, är en kraftfull och stabilt byggd hund med välvinklad front och stark, välmusklad kropp. Malamuten ger intryck av mycket energi, och med högburet huvud och alerta ögon visar han vakenhet och nyfikenhet. Huvudet är brett och öronen är trekantiga och upprättstående då hunden är alert.
Nosen är bred, endast svagt avsmalnande från bas till nosspets. Nosen är inte spetsig eller lång, ändå inte knubbig.
Pälsen är tjock med grova täckhår, som är tillräckligt långa för att skydda en ullig underpäls. Malamuter kan förekomma i olika färger. Teckning i ansiktet är ett typiskt drag. Denna består av en hätta över huvudet, med helt vitt ansikte eller markerat med en rand och/eller mask. Svansen är välpälsad och bärs över ryggen och påminner om en vaggande plym. Malamuten måste ha grov benstomme och sunda ben, bra tassar, djupt bröst och kraftfulla skuldror och ha alla de andra kroppsliga egenskaper, som är nödvändiga för att den effektivt skall kunna utföra sitt arbete. Rörelserna måste vara stadiga, balanserade, outtröttliga och helt och hållet effektiva. Malamuten är inte ämnad som tävlingsslädhund i snabba lopp. Malamuten är byggd för styrka och uthållighet och varje egenskap hos den individuella hunden, temperamentet inräknat, som negativt påverkar möjligheterna att uppnå detta syfte, måste anses som det mest allvarliga fel.
Storlek, Proportioner, Massa:
Det finns en naturlig storleksvariation i rasen. Den önskvärda måtten för arbetande hund är: hane 63,5 cm i mankhöjd, 38,6 kg; tik 58,4 cm i mankhöjd, 34 kg. Emellertid får storleksbedömningen inte väga tyngre än bedömningen av typ, proportioner, rörelser och andra funktionella egenskaper. Om hundar bedöms lika i typ, proportioner och rörelser, skall den hund som ligger närmast önskade arbetsstorlek ges företräde. Bröstkorgens djup är ungefär halva mankhöjden med djupaste punkten alldeles bakom frambenen. Avståndet från skuldran till bakersta delen av bäckenet skall vara längre än mankhöjden. Hunden får inte vara överviktig och skelettet skall vara i proportion till kroppsstorlek.
Huvud:
Huvudet är brett och kraftfullt, inte grovt eller klumpigt utan i proportion till hundens storlek. Uttrycket är mjukt och speglar en tillgiven läggning.
Ögon:
Ögonen är snedställda i skallen, bruna, mandelformade och medelstora. Mörka ögon föredras. Blå ögon är diskvalificerande fel.
Öron:
Öronen är medelstora, men små i förhållande till huvudet, trekantiga och med något rundade spetsar. De sitter brett isär på utsidan av bakre delen av skallen i linje med yttre ögonvrån och ger intryck av, då de står upp, att de sticker ut från skallen. Upprättstående öron pekar något framåt, men när hunden arbetar, viks öronen ibland ner mot skallen. Högt ansatta öron är ett fel.
Skalle:
Skallen är bred och måttligt rundad mellan öronen, gradvis avsmalnande bakåt och plattare på hjässan i höjd med ögonen, och rundade av mot kinderna, vilka är måttligt platta. Det finns en liten fåra mellan ögonen. Silhuetten av skallen och nosen uppvisar en svagt nedåtriktad brytpunkt.
Nosparti:
Nospartiet är stort och fylligt i förhållande till skallens storlek, minskande något i bredd och djup mot nosspetsen. Pigmentering av nos, läppar och ögonränder - I alla pälsfärger, utom röda, är pigmenteringen av nosen, läpparna och ögonränderna svart. Brun är tillåten på röda hundar. Den ljusare "snönosen" är acceptabel. Läpparna sluter tätt ihop. Över- respektive underkäke är bred med stora tänder. Framtänderna möts i saxbett. Över- eller underbett är ett fel.
Hals, rygglinje, kropp och svans:
Halsen är stark och måttligt välvd. Bröstkorgen är välutvecklad. Kroppen är kompakt byggd men inte alltför kort i ländpartiet. Ryggen är rak och lätt sluttande mot höften. Länderna är hårda och välmusklade. En lång länd som kan försvaga ryggen är ett fel. Svansen är måttligt ansatt och följer ryggradslinjen vid svansroten. Svansen bärs över ryggen när hunden arbetar. Den ligger inte tätt intill kroppen eller hårt ringlad över ryggen, och är inte heller korthårig som en rävsvans. Malamutens svans är välpälsad och ger intryck av en viftande plym.
Framvinklar:
Skuldrorna är måttligt sluttande, frambenen har kraftig benstomme och är välmusklade, raka till mellanhanden sedda framifrån. Mellanhanden är kort och stark och lätt vinklad sedd från sidan. Tassarna är av "snösko-typ", kompakta och breda, med tjocka trampdynor, som skall ge ett stabilt intryck. Tassarna är stora, med tårna tätt ihop och väl välvda. Det finns skyddande hårväxt mellan tårna. Trampdynorna är tjocka och hårda, klorna korta och starka.
Bakvinklar:
Bakbenen är breda och har välmusklade lår; knäleden är måttligt vinklad, haserna är måttligt vinklade och har god längd. Sedda bakifrån är bakbenen raka både i stillastående och i rörelse. De rör sig parallellt med frambenen, inte för tätt eller för brett isär. Sporrar på bakbenen är icke önskvärda och bör avlägsnas kort efter födseln.
Päls:
Malamuterna har tjocka, grova täckhår, vilka aldrig är långa eller mjuka. Underpälsen är tät, 2,5-5 cm tjock, fet och ullig. De grova täckhåren varierar i längd liksom underpälsen. Pälsen är relativt kort till mellanlång längs kroppens sidor, ökande längd runt skuldrorna och halsen, ner längs ryggen, över bakdelen, samt vid övergången till svansen och i svansplymen. Malamuter har vanligtvis kortare och mindre tät päls under sommarmånaderna. Malamuten visas upp som den är. Trimning är inte tillåten med undantag av tassarna.
Färg:
De vanliga färgerna går från ljusgrå över allt mörkare nyanser till svart, kopparrött i olika nyanser till djupröd. Färgblandning är acceptabel i underpäls, points och trimmings. Den enda tillåtna enfärgade är helvit. Vit är alltid den dominerande färgen på kroppens undersida, delar av benen, tassar, och delar av ansiktsmarkeringar. En vit strimma i pannan och/eller färg eller en fläck i nacken är attraktiv och acceptabelt. Malamutens päls över ryggen är helfärgad. Infärgningar som är utspridda över kroppen, eller ojämna färginslag, är ej önskvärda.
Rörelser:
Malamutens rörelser är stadiga, balanserade och kraftfulla. Han är rörlig för sin storlek och kroppsbyggnad. Sedd från sidan uppvisar bakbenen ett kraftigt driv som vidarebefodras genom de välmusklade länderna till frambenen. Frambenen får kraften från bakbenen genom ett mjukt vägvinnande steg. Sedd framifrån eller bakifrån rör sig benen parallellt i linje, inte för tätt eller för brett isär. I snabb trav närmar sig tassarna kroppens mittlinje. En stel gång eller varje rörelse som inte är helt och hållet effektiv och och outtröttlig, skall räknas som fel.
Temperament:
Alaskan malamute är en tillgiven, vänlig hund, ingen "enmanshund". Han är en lojal, hängiven följeslagare, lekfull på uppmaning men vanligtvis imponerande genom sin värdighet då han mognat.
Sammanfattning - Viktigt:
Vid bedömning av Malamuter måste det före allt annat tagas hänsyn till rasens funktion som tungt arbetande slädhund i polartrakter. Hur ett fel hos en hund skall bedömas, beror på i vilken utsträckning hunden avviker från beskrivningen av den ideala Malamuten och i vilken grad det speciella felet skulle påverka hundens arbetsförmåga. Malamutens ben måste uppvisa ovanlig styrka och oerhörd framdrivningskraft. Varje indikation av osunda ben eller tassar, bak som fram, stående eller i rörelse, måste anses som ett allvarligt fel. Fel under denna punkt kan vara spretiga tassar, kohasighet, svaga mellanhänder, raka skuldror, bristande vinkling, stötiga rörelser (eller varje rörelse som inte är balanserad, stark och stadig), gänglig, klent byggd, klumpighet, klent skelett, och dåliga kroppsproportioner.
En helt underbar hundras helt enkelt!